Sedan jag såg en lite mysko reklam för spelet för sisådär sex år sedan har jag undrat vad det var för något. Titeln gav mig direkt associationer till filformatet för ikoner i Windows, men att spelet skulle behandla detta verkade osannolikt. Detta var ett korrekt antagande visade det sig. Nu har i alla fall Ico, föregångaren till det kanske lite mer välkända Shadow of the Colossus, snurrat klart i min maskin för den här gången och jag ska berätta för er, kära vänner, om mina upplevelser.
Mass Effect
Jag är en ovan rollspelare. Jag vet faktiskt inte varför, men jag har knappt spelat några rollspel alls. Kanske är det därför som det känns så skrämmande att inhandla ett dyrt Mass Effect. Är det här verkligt något för mig? Så gick tankegångarna och så här i efterhand, med facit i hand, kan jag säga att ja, det här spelet är verkligen något för mig. Mass Effect är ett mästerverk.
Silent Hill: Origins
Att använda talesättet ”döm inte hunden efter håren” vore kanske brukligt här, då spelet i fråga, Silent Hill: Origins, faktiskt inte gav mig yrsel, diarré och dödslängtan, vilket jag trodde att det skulle göra. Tvärtom, jag fick istället följa med på ännu en underbar mardrömsresa till allas vår favoritstad, Silent Hill.
The Darkness
Staty. Rumpa. Läskväska. Fritös. Dessa fyra ord är bara en bråkdel av alla de vackra och till synes slumpmässigt utvalda ord som pryder väggarna i New Yorks T-bana – om man nu ska tro på Starbreeze Studios från Uppsala i deras senaste alster, The Darkness, baserad på serietidningen med samma namn.
Halo 3
Fysik B – 150 poäng. Jag kan inte koncentrera mig, det blir till att ta hem boken i helgen.
Vad är klockan? Tio, fem, noll minuter kvar – släpp oss då! Du skulle ha släppt oss för fem minuter sedan. Åh, äntligen!
Jag kastar mig ut genom dörren, råkar knuffa ned en nätverkare i farten – äh, [...]
Shadow of the Colossus
Skeptisk var jag vid beställningen av Shadow of the Colossus. Inte riktigt min kopp te verkade det som, men för 130 spänn var jag villig att chansa och se vad det var för speciellt med detta spel som kritikerna lovordat så mycket.
Prince of Persia: The Two Thrones
Mina öron värker. Nej, det är inget större fel på musiken eller röstskådespelarna. Däremot finns det ett litet problem med den något låga ljudnivån hos mellansekvenserna i detta spel, vilket betyder att jag måste höja volymen till max för att höra vad som sägs i mellansekvensen för att sedan sänka volymen till normal nivå igen när mellansekvensen tar slut. Med mina lurar på satt jag alltså och avnjöt spelets avslutande ljudspår mitt i natten, när eftertexterna plötsligt tog slut och mina trumhinnor var nära att sprängas. Men när jag tänker tillbaka på den persiske prinsens tredje och avslutande äventyr är det inte bara mina ömmande öron som gör sig påminda – det sprider sig nämligen ett stort leende över mina läppar.
Canis Canem Edit
Nu har jag och min PS2 sett världen genom Jimmy Hopkins ögon i cirka 16 timmar (sparad speltid) och det har varit en trevlig upplevelse.
God of War
Nu sitter jag här – rödgråten och snorig. Eftertexterna rullar förbi. Varför måste spel som det här ta slut?
