Sedan jag såg en lite mysko reklam för spelet för sisådär sex år sedan har jag undrat vad det var för något. Titeln gav mig direkt associationer till filformatet för ikoner i Windows, men att spelet skulle behandla detta verkade osannolikt. Detta var ett korrekt antagande visade det sig. Nu har i alla fall Ico, föregångaren till det kanske lite mer välkända Shadow of the Colossus, snurrat klart i min maskin för den här gången och jag ska berätta för er, kära vänner, om mina upplevelser.
Nu när jag, någon månad efter att ha bevittnat Icos eftertexter, blickar tillbaka på denna spelupplevelse imponeras jag, främst av spelets förmåga att berätta en relativt komplex och rörande historia genom endast ett fåtal filmsekvenser, nästan helt utan dialoger.
Ico, det är spelets titel, men även namnet på huvudpersonen i denna saga. Ico är inte som vanliga barn, utan han har två horn på huvudet, lite som en djävul, men tro mig när jag säger att han är snällare än en sådan. Ico blir instängd i ett slott av sina egna. Han finner kort därefter en flicka, Yorda, inlåst i en fågelbur och hjälte som han är måste han ju rädda Yorda.
Så bär det ut i slottet och alla dess skrymslen och vrån för lite Pussellösning Xtreme. Dra lite där, putta lite där, tänd på lite där, hoppa lite där, och så vidare. Och jag blir imponerad, även här. Team Ico har nämligen byggt en hel värld av pussel, där man inte bara tvingas fokusera på det nuvarande problemet, utan också kan blicka fram emot de kommande. Man har ett mål att avancera mot helt enkelt, och det känns skönt.
Men tro inte att det bara är lugnt och avslappnande pussellösning som gäller. Nej, Yordas mor, tillika drottning, behöver Yorda för att förlänga sin egen dystra tillvaro. Därför skickar drottningen hon ut ett antal skuggvarelser för att fånga in Yorda. Att bekämpa dessa med Ico är inget större problem, särskilt som de inte kan döda honom, men man måste tänka på att ha Yorda i närheten då transporten tillbaka till Yorda kan bli ett tidskrävande företag.
Som jag antydde innan har Ico sex år på nacken och är således kanske inte den fröjd för ögonen nu som det var då. Men likväl tilltalar det mig något enormt, till skillnad från andra spel från samma tidsålder. Musiken är även den något extra. Ibland mysig, ibland pampig och ibland mystisk, och så jädra stämningsfull.
Jag älskar det här spelet, det gör jag verkligen, men det är fortfarande inte felfritt, inte helt i alla fall. Det största problemet för moi är helt klart spelets kamera. Den är Värdelös, med stort ”v”. Spelaren tillåts inte röra den själv – nej, den sitter fast på bestämda ställen. Antagligen för att leverera en mer filmisk upplevelse som reducerar spelbarheten. Jag menar, att försöka att hoppa rätt när Ico tar upp ett fåtal pixlar på skärmen, på grund av att kameravyn inte vill ändras är inte så kul. Speciellt inte när det slutar med ett ”game over”.
Trots detta fatala misstag med kameran och trots att det är rätt kort i speltid är det här Ico mitt hjärtebarn – en spelupplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.
Betyg: 9/10
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
