Prince of Persia: The Two Thrones
Mina öron värker. Nej, det är inget större fel på musiken eller röstskådespelarna. Däremot finns det ett litet problem med den något låga ljudnivån hos mellansekvenserna i detta spel, vilket betyder att jag måste höja volymen till max för att höra vad som sägs i mellansekvensen för att sedan sänka volymen till normal nivå igen när mellansekvensen tar slut. Med mina lurar på satt jag alltså och avnjöt spelets avslutande ljudspår mitt i natten, när eftertexterna plötsligt tog slut och mina trumhinnor var nära att sprängas. Men när jag tänker tillbaka på den persiske prinsens tredje och avslutande äventyr är det inte bara mina ömmande öron som gör sig påminda - det sprider sig nämligen ett stort leende över mina läppar.
Och varför då? Jo, jag älskar verkligen konceptet - häftig akrobatik genom väldesignade plattformsbanor tillsammans med en hel del fräna fighter. Detta låter kanske precis som de två föregående kapitlen i prinsens saga och så är också fallet - stridssystemet från tvåan har till exempel återanvänts utan någon märkbar förändring. Men en del nya saker har självklart tillkommit, som alltid i en uppföljare - prinsen har fler egenskaper och det finns också något som kallas Speed Kill, vilket möjliggör ett smidigt sätt att döda fiender om man har en hyfsat bra reaktionsförmåga. Jag ska inte heller glömma att avsnitten med häst-och-vagn då de, även om de inte är många till antalet, ger en utökad variation i spelet.
The Two Thrones är, som jag skrev tidigare, den tredje delen i en trilogi och behandlar således händelserna efter den andra delen, Warrior Within. Spelet börjar med att prinsen återvänder till sin hemstad Babylon tillsammans med “tidskejsarinnan” Kaileena som prinsen räddade från döden i tvåan - det här var dock inget jag fick erfara då jag efter research förstod att jag upplevt Warrior Within:s alternativa slut.
Prinsen kan väl beskrivas som en något schizofren typ, och man får spela med båda två av hans personligheter, den gode och den elaka, förkolnade prinsen, vars färdigheter skiljer sig på vissa punkter. Prinsen och Kaileena anländer alltså till den nu krigshärjade staden Babylon där prinsen åter träffar på sin gamla fiende från det första spelet i trilogin - vesiren. Han får också stifta bekantskap med den sköna och pilbågeskjutande Farah ännu en gång, som även hon var med i ettan.
Spelets grafik duger väl, men mer är det inte. Spelet är lite mer än ett och ett halvt år gammalt och vad jag vet så spottade många andra spel från samma tid ut mycket bättre grafik än det här så åldern är ingen ursäkt. Miljöerna är dock trevliga, jag finner det mycket behagligare att spendera tid här på Babylons gator och i dess byggnader än till exempel i “tidsöns” mörka palats. Sedan har hårdrocken från del två i serien fått lämna plats för, enligt många, lite mer passande musik för en persisk prins i en sedan länge svunnen tid. Jag hade alltså inget emot den Persien-inspirerade hårdrocken i föregångaren då den passade bra det mörka och brutala temat i det spelet, men i del tre fungerar den nya musiken tillräckligt tillfredsställande - den duger, precis som grafiken, den också.
Så, på det hela taget är det här ett mycket bra spel. Som jag förklarat tidigare har det vissa små brister, och en till sådan är att det är alldeles för kort - tyvärr. Men de positiva aspekterna väger många gånger tyngre än de negativa och jag vill därför be er som inte har spelat det här spelet att ta en titt på det. Det är ett fruktansvärt roligt spel med en intressant story, som dock kanske bara kan förstås hundraprocentigt ifall man spelat föregångarna. Jag ger spelet åtta av tio möjliga i betyg och skulle även vilja påstå att det är det bästa spelet av alla tre i serien.
8/10
Inga kommentarer
Inga kommentarer ännu.
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
