Ico

Sedan jag såg en lite mysko reklam för spelet för sisådär sex år sedan har jag undrat vad det var för något. Titeln gav mig direkt associationer till filformatet för ikoner i Windows, men att spelet skulle behandla detta verkade osannolikt. Detta var ett korrekt antagande visade det sig. Nu har i alla fall Ico, föregångaren till det kanske lite mer välkända Shadow of the Colossus, snurrat klart i min maskin för den här gången och jag ska berätta för er, kära vänner, om mina upplevelser.

Nu när jag, någon månad efter att ha bevittnat Icos eftertexter, blickar tillbaka på denna spelupplevelse imponeras jag, främst av spelets förmåga att berätta en relativt komplex och rörande historia genom endast ett fåtal filmsekvenser, nästan helt utan dialoger.

Ico, det är spelets titel, men även namnet på huvudpersonen i denna saga. Ico är inte som vanliga barn, utan han har två horn på huvudet, lite som en djävul, men tro mig när jag säger att han är snällare än en sådan. Ico blir instängd i ett slott av sina egna. Han finner kort därefter en flicka, Yorda, inlåst i en fågelbur och hjälte som han är måste han ju rädda Yorda.

Så bär det ut i slottet och alla dess skrymslen och vrån för lite Pussellösning Xtreme. Dra lite där, putta lite där, tänd på lite där, hoppa lite där, och så vidare. Och jag blir imponerad, även här. Team Ico har nämligen byggt en hel värld av pussel, där man inte bara tvingas fokusera på det nuvarande problemet, utan också kan blicka fram emot de kommande. Man har ett mål att avancera mot helt enkelt, och det känns skönt.

Men tro inte att det bara är lugnt och avslappnande pussellösning som gäller. Nej, Yordas mor, tillika drottning, behöver Yorda för att förlänga sin egen dystra tillvaro. Därför skickar drottningen hon ut ett antal skuggvarelser för att fånga in Yorda. Att bekämpa dessa med Ico är inget större problem, särskilt som de inte kan döda honom, men man måste tänka på att ha Yorda i närheten då transporten tillbaka till Yorda kan bli ett tidskrävande företag.

Som jag antydde innan har Ico sex år på nacken och är således kanske inte den fröjd för ögonen nu som det var då. Men likväl tilltalar det mig något enormt, till skillnad från andra spel från samma tidsålder. Musiken är även den något extra. Ibland mysig, ibland pampig och ibland mystisk, och så jädra stämningsfull.

Jag älskar det här spelet, det gör jag verkligen, men det är fortfarande inte felfritt, inte helt i alla fall. Det största problemet för moi är helt klart spelets kamera. Den är Värdelös, med stort “v”. Spelaren tillåts inte röra den själv - nej, den sitter fast på bestämda ställen. Antagligen för att leverera en mer filmisk upplevelse som reducerar spelbarheten. Jag menar, att försöka att hoppa rätt när Ico tar upp ett fåtal pixlar på skärmen, på grund av att kameravyn inte vill ändras är inte så kul. Speciellt inte när det slutar med ett “game over”.

Trots detta fatala misstag med kameran och trots att det är rätt kort i speltid är det här Ico mitt hjärtebarn - en spelupplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.

Mass Effect

Jag är en ovan rollspelare. Jag vet faktiskt inte varför, men jag har knappt spelat några rollspel alls. Kanske är det därför som det känns så skrämmande att inhandla ett dyrt Mass Effect. Är det här verkligt något för mig? Så gick tankegångarna och så här i efterhand, med facit i hand, kan jag säga att ja, det här spelet är verkligen något för mig. Mass Effect är ett mästerverk.

Det hela börjar med att man får skapa sin karaktär efter eget tycke genom att ändra en mängd inställningar, även kön. Jag får då ställa mig själv följande fråga: vill jag titta på en herr- eller en damrumpa i kanske femton timmar? Du som läsare tror säkert på alternativ ett, men Venus är ju faktiskt större än Mars. Figure it out.

Jane Shephard, sexig och bitchig av sin natur, gör alltså entré, men sedan går det åt fanders. Mass Effect är nämligen segt. Tempot är lågt, dialogerna är långdragna, striderna är tråkiga och jag lyckas alltid få en missil i nyllet. Så skulle jag nog ha beskrivit Mass Effect om någon hade frågat mig om min åsikt de första sex, sju timmarna med spelet. Jag skulle nog också vid närmare eftertanke ha klagat ordentligt på alla buggar. Men spelet växte något enormt för mig - från en ful ankunge till en vacker svan.

Det är meningen att jag ska rädda galaxen, typ. Den vanliga sci-fi-plotten, ni vet. Måttligt intressant till en början, men man märker rätt snart att BioWare har mer att ge. Handlingen utvecklas till en komplicerad och välskriven historia som berättas med sådan inlevelse av de redigt duktiga röstskådespelarna att jag faller pladask. Hela världen som BioWare bygger upp känns trovärdig och jag börjar känna för de många karaktärerna i spelet, och behandlar dem därefter - vissa får sig en avhyvling och vissa får ett honungslent bemötande…

Just det! I Mass Effect är det spelaren som bestämmer, och i dialoger kan man alltid välja hur man vill uttrycka sig. Man kan också öppna upp fler dialogmöjligheter genom att uppgradera vissa av Shephards egenskaper och man är också tvungen att ta flera svåra beslut som jag antar påverkar spelets fortsättning. När man är ute på uppdrag får man också ta med sig två besättningsmedlemmar, och dessa kan du även ge order till, samt ändra deras egenskaper och vapen. Alltså; det finns näst intill oändligt med val och inställningar som man kan sitta och pilla med i evigheter. Själv har jag bara hunnit testa en bråkdel, men som sagt, jag har ju precis förlorat min rollspelsoskuld.

Inte nog med detta - Mass Effect är också grafiskt imponerande. Det använder sig av Epic Games spelmotor kallad Unreal Engine 3, och det är ju helt klart ett av de snyggare spelen jag spelat. Karaktärsmodellerna är underbara och miljöerna likaså. Att stå och blicka ut över en av de många varierande planeterna man reser till är - notera att det är sällan jag använder det här ordet - episkt.

Tyvärr har Mass Effect också en del tekniska brister. Det lider bland annat av en väldigt instabil skärmuppdatering, långa laddningstider och hinner heller inte med att ladda in alla texturer tillräckligt snabbt, så de första fem, tio sekunderna i varje nytt rum man besöker får man se lågupplösta texturer à la tidigt nittiotal. Sedan är det inte heller ett spel med någon frånvaro av buggar - jag har till exempel lagt märkte till att Shephard har svävarboots eller att hon kan dra in huvudet i dräkten som en sköldpadda.

Även om Mass Effect dras med väldigt många skavanker är det helheten som jag ska bedöma. Det kunde ha gjorts bättre, speciellt de sistnämnda tekniska aspekterna, för så ska inte ett spel från 2007 se ut. Likväl vet jag att det här är ett spel som jag kommit att älska med hela mitt hjärta, som jag ska spela om otaliga gånger och vars uppföljare jag ska köpa minuten det släpps. Så bra är det.

Betyg: 9/10

Silent Hill: Origins

Att använda talesättet “döm inte hunden efter håren” vore kanske brukligt här, då spelet i fråga, Silent Hill: Origins, faktiskt inte gav mig yrsel, diarré och dödslängtan, vilket jag trodde att det skulle göra. Tvärtom, jag fick istället följa med på ännu en underbar mardrömsresa till allas vår favoritstad, Silent Hill.

En bärbar spin-off till en spelserie som Silent Hill bådar faktiskt inte gott. Att det ska efterapa grafik och upplägg från sina stationära storebröder bådar inte det heller gott. Så är det bara.

Så där sitter jag, uppkrupen i en soffa någonstans i Åres Björnenområde. Ute är det beckmörkt, och på den platta 15-tummaren sjunger någon Ola om kärlek i stereoanläggningar. I med öronsnäckorna och fokus på skärmen mellan mina båda tummar.

Jag får följa Travis Grady, som stiger ur sin lastbil och tar sina första, trevande steg i Silent Hill efter att han fått syn på och väjt för någon eller något på vägen. Men Travis är inte bara någon platt och ointressant chaffis - han har nämligen ett förflutet med staden.

Det första som slår mig, likt en face-plant från Turning Torsos 190 meter, är hur vacker och välgjord grafiken är. Jag är verkligen mållös, då det inte är långt ifrån de tidigare spelen i serien - grafikmässigt.

Bra grafik gör dock inte ett spel bra. Mina fyra ögon är tillfredsställda, men tro för Guds skulle inte att mina öron är det! Det är först när man hör den förhoppningsvis välkände kompositören Akira Yamaokas välljudande gitarrsträngar…

Jag befinner mig på ett sjukhus, Alchemilla Hospital, och jag har precis börjat lära mig spelmekaniken när jag hör det. I en ny, blodig, alternativ värld till den vi alla känner vandrar jag, längs en dåligt upplyst korridor och med tillhygge i handen. Jag hör hur strängen slås an och jag får än en gång åtnjuta den där känslan - känslan av att besöka Silent Hill!

Silent Hill: Origins spelas i stort sett likadant som de tidigare spelen i serien. Jag springer runt i den dimmiga staden, stöter på spårlöst försvunna vägar, dödar diverse äckliga monster och kommer så småningom in i en byggnad där du pillar och klurar lite för att sedan möta en kväljningsframkallande boss i slutet. Allt det här utförs klanderfritt, i mitt tycke.

Det är bara en sak som inte känns rätt - jag fastnar aldrig med ett pussel i spelet. Allt flyter på och man kan fråga sig om spelet faktiskt är för lätt? Med tanke på att min effektiva speltid vid eftertexten ligger på cirka sju timmar kan jag nog svara på min fråga. Ja, det är för lätt och då det inte finns högre svårighetsgrader saknar spelet omspelningsvärde om man inte tvunget vill få alla tråkiga klädplagg.

Om än med ett par brister är det här på det hela taget ett helt underbart spel som ingen med en PSP bör missa - en av de bästa och mest intressanta titlarna till formatet, punkt slut! Kom bara ihåg att se över spelmiljön. Det ska vara mörkt och hörlurar är ett måste - endast då är du välkommen att besöka Silent Hill.

8/10

The Darkness

Staty. Rumpa. Läskväska. Fritös. Dessa fyra ord är bara en bråkdel av alla de vackra och till synes slumpmässigt utvalda ord som pryder väggarna i New Yorks T-bana - om man nu ska tro på Starbreeze Studios från Uppsala i deras senaste alster, The Darkness, baserad på serietidningen med samma namn.

Vi får följa med Jackie Estacado, en 21 år gammal gangster med en fäbless för att göra tuffa kommentarer om att sparka jyckar. Och ja, just det, han lider av en parasiterande organism kallad Darkness vars lust för blodsutgjutelse aldrig verkar ta slut.

Detta medför att Jackie får en del minst sagt åtråvärda superkrafter, till exempel möjligheten att skapa svarta hål med en viss dammsugande förmåga eller att släppa iväg sina ormliknande kompisar för att göra en minst sagt brutal avrättning. Dessa krafter kommer väl till pass när man ska dela ut ett stort kok stryk till maffia och polis, vilket man, tro det eller ej, faktiskt ska göra.

Det finns dock en hake. För att kunna använda de ovan nämnda krafterna plus ett par andra behöver man mörkret - darkness, duh. Annars vågar inte vår ljusskygga parasit sig fram att ge oss en hjälpande hand. Man får således inte bara peppra kulor i mänskliga fiender, utan även ge en rejäl omgång till de oförskämda, fotonutsändande lamporna. Till detta ändamål kan man också använda en så kallad Darkling, en liten varelse med flera olika egenskaper som man kan åkalla.

Stämningen är på topp, både i New York och i det första världskrig man får besöka när man egentligen skulle befinna sig sex fot under. Miljöer och karaktärer, är så välgjort att illusionen av att jag står och kastar pennies på breakdansare nere i tunnelbanan faktiskt inte går över på en lång stund.

Perfektion, i sin renaste form, är förmodligen det bästa sättet att beskriva mellansekvenserna och dialogerna med karaktärer. Dessa delar av spelet är en fröjd att få se - den välskrivna storyn, framförd genom repliker av de fullständigt underbara röstskådespelarna fångar mig bättre än Isaksson eller någon annan målvakt fångar bollen.

The Darkness har tyvärr en del brister. En av dessa är spelets uppdragsdesign som följer mallen: ta dig till det stället och döda alla fiender, klart! Lite i tråkigaste laget, speciellt när detta upprepas genom hela spelet.

Visst, man har friheten att kunna ta tunnelbanan till det uppdrag man själv vill göra - det finns ju faktiskt en del sidouppdrag, men många av dessa följer samma mall som jag nämnde tidigare. En del återbesök, också känt som backtracking, till vissa stadsdelar är obligatoriska för att klara spelet och detta system är jag heller inte någon stor anhängare av - inte när det gäller förstapersonsskjutare i alla fall.

Spelet lider också av kraftiga problem med skärmuppdateringen och är sorgligt nog rätt ofta långt under standarden för ett spel från 2007. Buggar förekommer även rätt frekvent, till exempel att man fastnar när man använder sina Darknessormar eller att kameran råkar befinna sig bakom en vägg.

Till en början kan man kanske tro att Starbreeze kommit fram till en gudomlig algoritm som gör att alla laddningstider är puts väck. Så är inte fallet. Varje gång man går in i en ny stadsdel får man lyssna på Jackie predika ditt och datt. Intressanta och oftast fyndiga tal. Men när man hör samma tal för tionde gången känns det sådär lagom kul, men en vanlig laddningsbild är inte ens sådär lagom kul och därför är jag ändå nöjd.

Grafik och ljud kan jag varken ge ris eller ros, dessa två aspekter av spelet förtjänar varken eller. Det ser helt klart bra ut, men inte så att man blir upphetsad. Ljud- och musikvalet känns väl rätt så svalt, förutom Pelle Carlbergs Riverbank, munspelsmelodin som körs av en hemlös herre nere i tunnelbanan, samt breakdansarlåten, vilken jag inte kan namnet eller artisten på.

För att sammanfatta, The Darkness är ett utmärkt spel på många sätt, men med en hel del allvarliga brister. Man får kanske ut tio timmar, beroende på svårighetsgrad, men det finns inget mer än lite extramaterial som motiverar till en genomspelning inom en snar framtid är jag rädd.

The Darkness är en halvtjockis med nästan lika mycket fett som muckler, men som vi alla vet väger det sistnämnda tyngre och därför ger jag spelet en åtta.

8/10

Halo 3

Fysik B - 150 poäng. Jag kan inte koncentrera mig, det blir till att ta hem boken i helgen.

Vad är klockan? Tio, fem, noll minuter kvar - släpp oss då! Du skulle ha släppt oss för fem minuter sedan. Åh, äntligen!

Jag kastar mig ut genom dörren, råkar knuffa ned en nätverkare i farten - äh, han kan gott ha det. Jag tar trappan upp till tredje våningen i tre steg och tretton sekunder flyger jag nedför trapporna som leder till utgången. Över Bergsgatan och ned till busshållplatsen snabbt som fan - tur att man har kondis i alla fall. Bussen är försenad, helvete! Hur som helst, den kommer när den kommer - av vid Dalaplan och så bort till Elgiganten som ligger några hundra meter bort. Jag plockar på mig ett ex, payar cash till tanten i kassan, får en enkrona i växel, tar en röd pölse hos Pölsemannen som har sin vagn utanför och börjar springa tillbaka. Och jag hinner tillbaka till digitaltekniken - och det gör jag med ett visst spel i ryggsäcken.

Det ovanstående är dock helt irrelevant och var du dum nog att läsa de tre styckena får du faktiskt skylla dig själv. Som rubriken antyder har jag spelat Halo 3 och jag ska nu delge er mina åsikter om årets kanske mest überhypade spel.

Så, jag axlar för första gången någonsin rollen som den Master Chief som enligt mina anonyma källor ska vara älskad av så många. Och själva spelet verkar vara klart godkänt till en början - ännu ett trevligt FPS (för den oinvigde: First Person Shooter) där man pepprar dummingar fulla med kulor. Men efter ett tags spelande kommer jag underfund med att Halo 3 nog är mer än bara ett FPS, det har en häftig och innehållsrik vapenarsenal, många roliga fordon att manövrera, samt väldigt varierande banor. Behöver jag säga så mycket mera?

Men att bara slakta fiender utan någon som helst anledning är inte alltid så kul. Det är därför många spel har en berättelse, som ofta förmedlas via cutscenes (eller mellansekvenser man ska översätta) som hoppar fram på TV:n lite då och då. Och tro det eller ej, Halo 3 har också en berättelse som även den förmedlas via mellansekvenser. (Vilket sammanträffande!) Tyvärr så lider jag av bestående men efter att ha sniffat havregrynsgröt i ett antal år, vilket gör att jag inte kan förstå och ta till mig en så pass komplex story som den i Halo 3. Eller så är det för att jag inte spelat de tidigare spelen. Nej, men har du gillat berättelsen i ettan och tvåan kan du nog vänta dig en värdig avslutning i Halo 3.

Ja, gott folk, då har vi kommit till det visuella i Halo 3. Och jag kan väl faktiskt påstå att jag kan göra en rättvis bedömning av grafiken då jag precis har inhandlat ny TV. Så med nytvättade och nyputsade glasögon och med min 360 ansluten till Samsungen kan jag konstatera att det ser mycket bra ut. Absolut inte det snyggaste som är ute på marknaden, men ett välförtjänt väl godkänt ger jag.

Spelets ljud imponerar kanske inte lika mycket, förutom spelets signaturmelodi eller vad man nu ska kalla det. Röstskådespeleriet tycker jag också är välgjort i de flesta avseendena - man måste ju bara älska alla kommentarer alla fiender ger ifrån sig.

Jag kan garantera er att detta spel kommer att bjuda på glädje ett långt tag framöver. Singelkampanjen är värd att spela igenom ett flertal gånger för att få alla Achievements. Det finns även ett onlineläge och detta är helt klockrent - snabba roliga dödsmatcher av olika slag med de flesta vapnen och fordonen från enspelarläget. Och det är just att spelet har multiplayer som gör att jag höjer mitt betyg ett snäpp.

Nu ska jag gå och skrämma lite Grunts! (De påminner mig för övrigt om nallebjörnarna i Star Wars.) Smell ya later!

9/10

Shadow of the Colossus

Skeptisk var jag vid beställningen av Shadow of the Colossus. Inte riktigt min kopp te verkade det som, men för 130 spänn var jag villig att chansa och se vad det var för speciellt med detta spel som kritikerna lovordat så mycket.

När spelet når brevlådan får det inte ett särskilt varmt välkomnande - det läggs på en hylla för att samla damm i några månader tills det att ägaren, alltså jag, bestämmer sig för att försöka sig på den ädla konsten av kolossdräpande.

Varför denna lust att spela nu då, kan man fråga sig? Kan det vara på grund av det ständiga pissandet i det avlånga land vi kallar Sverige som jag stannar inne och väljer att spela Shadow of the Colossus? Nja, jag hade nog suttit inne ändå, som den ljusskygga varelse jag är, men nu var faktiskt situationen så att min källa av icke spelade spel börjat sina och jag kunde inte göra annat än att välja det enda som fanns kvar.

Så, nog med allt oviktigt pladdrande. Shadow of the Colossus är ett av de absolut bästa spelen du kan hitta till Playstation 2. Bedårande vackert, musik som inte är av denna värld, en berättelse som säkert tillfredsställer de flesta och - såklart - en jädra massa kolossbossar.

Hela spelet går, som ju säkert alla någorlunda spelintresserade redan vet, ut på att man som ung hjälte ska hitta kolosser, identifiera deras svagheter och därefter dräpa dem - allt för att kunna återuppväcka en stackars flicka från sin död.

Att hitta kolosserna är den enkla biten, men att fundera ut hur man ska komma åt deras Akilleshäl - det är bra mycket svårare. Alla sexton kolosser är finurligt designade och för att ta dö på dem behöver du sexton olika strategier. Ibland kan omgivningen erbjuda hjälp eller så kanske du behöver du kanske din trogne springare eller din pilbåge.

När du väl kommit upp på kolossen och gosar i dess mjuka päls är det snart dags att sätta in stöten. Jag kan nästan garantera att känslan av att sticka in svärdet i kolossens vitala delar och se det svarta blodet spruta är mer njutbart än när du leker med dig själv om natten.

Nackdelarna är få, men det finns några stycken. En av dem är hållbarheten. Vem som helst klarar spelet på under tio timmar vid första genomspelningen - det är ju egentligen på tok för lite speltimmar. Men med bland annat en ny svårighetsgrad efter eftertexterna kan nog spelet hålla ett antal timmar till.

Bilduppdateringen verkar vara något som många inte står ut med i spelet. Själv tycker jag inte att den är så farligt dålig. Den är inte dunderbra, men jag anser den inte heller som dålig heller. Då klagar jag hellre på en smått jobbig kontroll och kamera i vissa situationer.

Recensionen börjar närmar sig sitt slut - det är väl som Nelly Furtado sjunger, sorgligt eller hur? Shadow of the Colossus är ett superspel och det räcker nästan ända fram. Mitt betyg blir en nia och jag råder alla med en PS2 att dräpa kolosser så mycket ni bara kan!

9/10

Prince of Persia: The Two Thrones

Mina öron värker. Nej, det är inget större fel på musiken eller röstskådespelarna. Däremot finns det ett litet problem med den något låga ljudnivån hos mellansekvenserna i detta spel, vilket betyder att jag måste höja volymen till max för att höra vad som sägs i mellansekvensen för att sedan sänka volymen till normal nivå igen när mellansekvensen tar slut. Med mina lurar på satt jag alltså och avnjöt spelets avslutande ljudspår mitt i natten, när eftertexterna plötsligt tog slut och mina trumhinnor var nära att sprängas. Men när jag tänker tillbaka på den persiske prinsens tredje och avslutande äventyr är det inte bara mina ömmande öron som gör sig påminda - det sprider sig nämligen ett stort leende över mina läppar.

Och varför då? Jo, jag älskar verkligen konceptet - häftig akrobatik genom väldesignade plattformsbanor tillsammans med en hel del fräna fighter. Detta låter kanske precis som de två föregående kapitlen i prinsens saga och så är också fallet - stridssystemet från tvåan har till exempel återanvänts utan någon märkbar förändring. Men en del nya saker har självklart tillkommit, som alltid i en uppföljare - prinsen har fler egenskaper och det finns också något som kallas Speed Kill, vilket möjliggör ett smidigt sätt att döda fiender om man har en hyfsat bra reaktionsförmåga. Jag ska inte heller glömma att avsnitten med häst-och-vagn då de, även om de inte är många till antalet, ger en utökad variation i spelet.

The Two Thrones är, som jag skrev tidigare, den tredje delen i en trilogi och behandlar således händelserna efter den andra delen, Warrior Within. Spelet börjar med att prinsen återvänder till sin hemstad Babylon tillsammans med “tidskejsarinnan” Kaileena som prinsen räddade från döden i tvåan - det här var dock inget jag fick erfara då jag efter research förstod att jag upplevt Warrior Within:s alternativa slut.

Prinsen kan väl beskrivas som en något schizofren typ, och man får spela med båda två av hans personligheter, den gode och den elaka, förkolnade prinsen, vars färdigheter skiljer sig på vissa punkter. Prinsen och Kaileena anländer alltså till den nu krigshärjade staden Babylon där prinsen åter träffar på sin gamla fiende från det första spelet i trilogin - vesiren. Han får också stifta bekantskap med den sköna och pilbågeskjutande Farah ännu en gång, som även hon var med i ettan.

Spelets grafik duger väl, men mer är det inte. Spelet är lite mer än ett och ett halvt år gammalt och vad jag vet så spottade många andra spel från samma tid ut mycket bättre grafik än det här så åldern är ingen ursäkt. Miljöerna är dock trevliga, jag finner det mycket behagligare att spendera tid här på Babylons gator och i dess byggnader än till exempel i “tidsöns” mörka palats. Sedan har hårdrocken från del två i serien fått lämna plats för, enligt många, lite mer passande musik för en persisk prins i en sedan länge svunnen tid. Jag hade alltså inget emot den Persien-inspirerade hårdrocken i föregångaren då den passade bra det mörka och brutala temat i det spelet, men i del tre fungerar den nya musiken tillräckligt tillfredsställande - den duger, precis som grafiken, den också.

Så, på det hela taget är det här ett mycket bra spel. Som jag förklarat tidigare har det vissa små brister, och en till sådan är att det är alldeles för kort - tyvärr. Men de positiva aspekterna väger många gånger tyngre än de negativa och jag vill därför be er som inte har spelat det här spelet att ta en titt på det. Det är ett fruktansvärt roligt spel med en intressant story, som dock kanske bara kan förstås hundraprocentigt ifall man spelat föregångarna. Jag ger spelet åtta av tio möjliga i betyg och skulle även vilja påstå att det är det bästa spelet av alla tre i serien.

8/10

Canis Canem Edit

Nu har jag och min PS2 sett världen genom Jimmy Hopkins ögon i cirka 16 timmar (sparad speltid) och det har varit en trevlig upplevelse.

Canis Canem Edit är i grund och botten ett GTA i skolmiljö. Du får uppdrag från olika uppdragsgivare runtom i området och sparar i något av de safe-houses som finns tillgängliga.

Men det är inte bara denna grundstruktur som är tagen från GTA-spelen, utan vi har också en GTA-karta, GTA-cyklar, GTA-gokarts och en massa andra saker som bara känns copy-pastade från San Andreas.

Vad är negativt då? Det som står skrivet ovan kan knappast klassas som negativt, enligt mig. Man har använt sig av ett koncept som visat sig fungera - kanske inte speciellt nyskapande i den aspekten (skolspel är dock sällsynta), men måste varenda spel vara det? Just det, det negativa då: svårighetsgraden. Det enda jag hade problem med i hela spelet var engelsklektionerna där man var tvungen att bilda ett tjugotal ord med hjälp av sex bokstäver på väldigt kort tid. Superlätt annars - men GTA-spelen brukar ju inte heller vara speciellt svåra.

Och nu kommer vi till det bästa i spelet, storyn - som förmedlas genom de karaktäristiska och grafiskt primitiva Rockstar-mellansekvenser som vi älskat sedan GTA III. Som sagt, en bra story framförd av begåvade röstskådespelare gör att man bara vill spela mer.

Jag ger spelet 8 pi av 10 möjliga och avslutar med att berätta att spelet definitivt är värt de 149 kr jag gav för det på CDON!

8/10

God of War

Nu sitter jag här - rödgråten och snorig. Eftertexterna rullar förbi. Varför måste spel som det här ta slut?

God of War är ett makalöst bra spel. Jag köpte det med en idé om att det var ett Prince of Greece, men det var så mycket mer. Och nu talar jag inte illa om PoP-spelen - jag gillar dem med. Men GoW, det går knappt att beskriva med ord, jag gillar allt - fighterna, bandesignen, miljöerna, storyn, musiken. Samtliga delar i spelet är på snudden till perfekta.

- Men fighterna, blir de aldrig repetitiva? invänder tvivlaren. Nej, de blir de inte - med alla upplåsbara vapen och attacker och avslutande attacker i form av “minispel” eller vad man ska kalla dem.

- Men pusslena, är inte de för lätta? Och den låsta kameran, kan inte den vara frustrerande? Och hållbarheten, det varar väl inte speciellt länge? invänder tvivlaren.

Nu har han, tvivlaren, struptag på mig. Pusslena är barnsligt lätta och kameran har drivit mig till vansinne när jag inte kan se mina fiender riktigt. Tvivlarens sista argument är dock tvivelaktigt - även om vi inte snackar om någon längre spelupplevelse här tror jag att det går bra att spela om det här spelet ett antal gånger. (Usch, vad jag är sugen på God Mode just nu!)

Men hur skulle dessa små petitesser kunna skada ett spel som God of War? Det blir inte en skråma ens.

- Håll mun, tvivlaren! skriker jag, drar upp mina kaosblad och skär huvudet av honom. Nu invänder han inte så mycket längre.

Tja, det var väl recensionen för den här gången. God of War får av mig tio Risifrutti av tio möjliga. Det måste få det. Så det så.

10/10